513 dagar sen fick jag diagnosen reumatoid artrit även kallad ledgångsreumatism. Då visste jag att det inte skulle vara en dans på rosor framöver, för det finns inget bot. Smärta,stelhet, kronisk trötthet, magsår, ögoninflamationer, torr mun, konsentrationssvårigheter osv. Ja det är bara lite av hela paketet man får av ledgångsreumatism. Att leva på stakra smärtstillande, cellgift, inflamationshämmande, kortison, magtabletter (en tablett för att jag tar så många tabletter?!?) hormoner, vitaminer. Det är en daglig dos för att jag ska kunna, ta på min kläder, hyvla ost, laga mat, gå, röra mig i allmänhet. allt de ni tar förgivet.

Jag missade 2 månader av skolan i börjag av 2:an för då var inte min medicin justerad och jag var sängliggande, jag kunde inte gå, klä på mig, äta själv för gaffeln gick inte hålla i. Då var jag på botten, mer än va ni kan förstå. då försvann mina drömmar om ett jobb inom ekonomi, jag var tvungen att hoppa av engelskan och matten för jag hade missat för mycket så de gick inte ta igen. Vid den tiden visste jag inte vart jag skulle ta vägen, jag började gå i skolan när jag kunde gå, men jag hade så j**** ont och jag kunde inte gå i trapporna, hålla i pennan, sitta still i kalla klassrum för länge osv. Men det var inte positivt från lärarnas sida, jag var ju i skolan varför arbetade jag inte då?(för är man i skolan är man ju frisk?!?!?) Men jag kommer aldrig bli frisk. Jag gjorde så gott jag kunde och jag försökte verkligen, jag gav aldrig upp, trotts all skit från lärarna. *Bara för att jag ser normal ut på utsidan betyder de inte att jag är frisk.

Jag fick inte den hjälp jag behövde och mitt hat för skolan växte bara mer och mer. När jag slutade 2:an bestämde jag mig för att aldrig mer gå dit igen. De slutade med att jag flyttade till min helt underbara pojkvän och bytte skola. Nu går det mycket bättre i skolan och min medicin fungerar ganska bra, men jag kommer alltid ha ont. Och vissa dagar är helt hemska. Men jag ger inte upp. Jag har alltid ett leende på läpparna och försöker så gott jag kan.

De gör mig så jävla arg när folk, som knappast vet hur det är att må dåligt, klagar över de mest simpla saker och de gör inte ett skit åt de, även när de kan? Och de bara klagar på hur dåligt de mår, TILL MIG? Jag bara skrattar inombords över hur patetiska de är. De tror att de är synd om dom men saken är den, de klagar över vanliga tonårs problem, sånna ALLA har... äsch.. de gör mig bara förbannad, men man kanske ska tänka på att det finns andra som har det mycket värre som inte kan göra ett skit åt det.

/M